Något som även kommit över mig är min relation till mina föräldrar.  Mamma har jag ju alltid stått närmast både privat och i jobbrelaterade saker då vi hade några år inom samma arbetsplats.  Som de flesta vet har ju min mamma alzheimers och bor på vård och omsorgsboende här på Haga. Ibland kommer hon ihåg mig och Ibland inte men har vant mig och det viktigaste är att hon har det bra och känner glädje till vardagen.  Var förbi en kväll för att hämta räkningar som jag ansvarar för och ser till att de blir betalda var månad och så långt var det bra likaså att se vilken utsmyckning som var kvarlämnad på gården efter ett midsommar firande. Det var precis innan jag gick som panik känsla spred sig och de var när jag fick vetskap om att de låser in brukarna inne på rummen för ett lugn I korridoren.  Det knöt sig i magen och sa tydligt att inte min mamma! Hon får absolut inte låsas in på rummet på kvällen eller över natten. 

Hela veckan har varit svallande känslor av obehag över de som framkom och känner mig obekväm i min roll som vårdbiträde och hur det kan få gå till på vissa boenden. Känner mig otillräcklig som inte orkar med eller har tid över att hälsa på i den mån jag önskat men samtidigt ska ju jag som anhörig i denna situation känna ett lugn och en trygghet i att min mamma har det bra där hon bor och upplever sin vardag meningsfull. 

Inte blev det bättre av samtalet med min syster och vetskap om min pappa som tyvärr drabbats av ytterligare en stroke och denna gång betydligt mycket värre än vid första gången.  Han ligger på niva och har ingen kontroll på vänstra sidan av kroppen. Idag var han knappt kontaktbar och ligger med slangar och dränage i huvudet som började med att han inte kunde gå i veckan. Första gången var det en bortdomnad arm. 

Nu står jag inte lika nära min pappa som min syster och bror men känner mig helt tom med den vetskap som informerades för mig idag. 

Syster och bror hade varit på besök och jag får upp bilden i huvudet hur de kunnat se men känner mig helt tom. 

Hoppas verkligen inte samtalet kommer för då betyder det försämring och det känns som bara inte nu! 

Mamma tappade jag för flera år sedan men det tog tid att acceptera den hemska sjukdomen som alzheimers är men är jag redo för pappas sjukdom? 

Många tankar och funderingar kring livet och samtidigt som jag tar avstånd till omvärlden för jag behöver lugnet så får jag samtidigt panik över allt jag inte hunnit med att göra i livet. Livet är så skört och kort💕